Svarta rosor
Mustad roosid
Muusika autor Jean Sibelius
Sõnade autor Ernst Josephson
Tõlge Lelet Hollo
Teose kataloogi- või oopusenumber: op36 nr1
Tervikteosest
6 sånger
Säg, hvarför är du så ledsen i dag,
du, som alltid är så lustig och glad?
Och inte är jag mera ledsen i dag
än när jag tyckes dig lustig och glad;
Ty sorgen har nattsvarta rosor.
I mitt hjärta der växer ett rosendeträd
som aldrig nånsin vill lemna mig fred,
Och på stjelkarne sitter det tagg vid tagg,
och det vållar nig ständigt sveda och agg;
Ty sorgen har nattsvarta rosor.
Men af rosor blir det en hel klenod,
än hnita som döden, än röda som blod.
Det växer och växer. Jag tror jag förgår,
I hjärtträdets rötter det rycker och slår;
ty sorgen har nattsvarta rosor.
|
Räägi, miks nii nukker täna
sina, kes alati lõbusalt särad?
Nii minagi kurbusest olen prii,
kui naudin su lustakat rõõmukiirt.
Ent murel on öömustad roosid.
Mu südames kasvab üks rooside puu,
mis külvab mu maailma rahutust,
mu hingekarniisile päevast päeva
lõputult tilgutab valu ja vaeva.
Ent murel on öömustad roosid.
Saab roosidest aare, Sul’ kallis ja hurm.
Kui punane veri, veel tühjem kui surm,
see kasvab ja kasvab. Ma usun, et hukkun –
see südamepuu aina tõmbleb ja tuksub;
ent murel on öömustad roosid.
|
|
Säf, säf, susa
Sahise, pilliroog, sahise
Muusika autor Jean Sibelius
Sõnade autor Gustav Fröding
Tõlge Lelet Hollo
Teose kataloogi- või oopusenumber: op36 nr4
Tervikteosest
6 sånger
Säf, säf, susa,
våg, våg, slå,
I sägen mig hvar Ingalill,
Den unga månde gå?
Hon skrek som en ving skjuten and, när hon sjönk I sjön,
det var när sista vår stod grön.
De voro henne gramse vid Östanålid,
Det dog hon sig så illa vid.
De voro henne gramse för gods och gull
och för hennes unga kärleks skull.
De stucko en ögonsten med tag,
de kastade smuts I en liljas dagg.
Så sjungen, sjungen sorgsång,
I sorgsna vågor små,
Säf, säf, susa,
våg, våg, slå! |
Sahise, pilliroog, sahise.
Laine, laksu ja löö.
Kuhu küll kadusid, Ingalill?
Nooruke, kuhu sa jäid?
Kui tiivastlastud lind ta karjatas. Ta järve vajus.
See oli viimne roheline kevad meie paigus.
Ta tappis Östranalid.
Ehk inimeste vimm ja viha.
Ei suutnud ta ju südant külmaks teha. Neil vimm
ja viha tekkind maisest varast ja tema noore armastuse pärast.
Sa justkui silmatera, mis torgat’ okkaga.
Kui kasteilus liilia, mis maetud poriga.
Nüüd laulge, laulge leinalaulu,
kurvalained, vaikselt öös.
Sahise pilliroog, sahise.
Laine, laksu ja löö. |
|
Demanten på marssnön
Teemant märtsilumes
Muusika autor Jean Sibelius
Sõnade autor Josef Julius Wecksell
Tõlge Lelet Hollo
Teose kataloogi- või oopusenumber: op36 nr6
Tervikteosest
6 sånger
På drivans snö där glimmar
en diamant så klar.
Ej fanns en tår, en pärla,
som högre skimrat har.
Utav en hemlig längtan
hon blänker himmelskt så:
hon blickar emot solen,
där skön den ses uppgå.
Vid foten av dess stråle
tillbedjande hon står
och kysser den i kärlek
och smälter i en tår.
O, sköna lott att älska
det högsta livet ter,
att stråla i dess solblick
och dö, när skönst den ler! |
Ta lumehanges sädeleb
kui hele teemant.
Suuremalt särab
kui ükski pisar või pärl.
Salajases igatsuses
taevalikult helgib,
pilk püüab päikesesse,
oodates ilu koitvat.
Jalg päikesekiires,
jumaldades seisab,
suudleb Teda armastuses
ning pisaraks sulab.
Oo armastuse kaunis,
kõrgeim saatus –
Su kiirtes särada,
Su kauneimasse naeratusse surra. |
|
|